Stearinljus sedan 1951

Vår historia börjar på Ängeltofta gods, närmare bestämt i en av deras verkstäder. Där Sven Wallin startade sin tillverkning av stearinljus 1951. Den första kända ägaren till Ängeltofta var danska riksrådet Gabriel Kruse, en man med många förläningar i Skåne.

Ungefär 10 år efter landskapets övergång till Sverige såldes egendomen till borgmästaren i Hesingborg, Eggert Elers, som emellertid kom på obestånd efter att ha lånat ut pengar till generalguverören Gustaf Banér och fick godset beslagtaget. Det såldes därefter på auktion, varefter det ägdes av diverse personer utan större intresse för dess skötsel till dess att greve Bengt Gustaf Frölich, sedemera landshövding i Malmöhus län, tillträdde ägarskapet 1748 och lade grunden till godset storhetstid. Storhetstiden inföll mellan åren 1794-1819.

Carl Georg Stjernsvärd 1767-1825, ärvde 1794 godset Ängeltofta i Barkåkra socken, nära Ängelholm. Med hjälp av skotsk expertis igångsatte Stjernsvärd här ett genomgripande moderniseringsarbete, där tekniken stod i centrum; skifte genomfördes först som en följd av 1803 års allmänna skiftesstadga. Projektet väckte stor positiv uppmärksammhet ( utvecklade en av de första järnplogarna i Sverige ), men för Stjernsvärd personligen slutade det med ett ekonomiskt misslyckande. Efter 25 års verksamhet tvingades han 1819 sälja Ängeltofta för att undvika konkurs. Carl XIV Johan, som var en av fordringsägarna, köpte godset. Carl Georg Stjernsvärds son Rudolf Hodder Stjernsvärd (1808-1867) hade större framgång som teknisk jorbrukspionjär.

Efter flytten till statarlängan intill godset

Sven Wallin tillverkade ljus på Ängeltofta gods från 1951 till 1971 tillsammans med Brita Wallin som ryckte in vid behov, samma år flyttade han tillverkningen till en gammal statarlänga intill godset.

1972 avled Sven och företaget togs över av sonen Kay Wallin, som drev företaget vid sidan om sitt vanliga arbete tillsammans med sin fru Ingrid Wallin. Nya maskiner utvecklades, de flesta av Kay Wallin själv och företaget började bredda sin målgrupp av kunder. Under många år tillverkades det bl.a ljus både av stearin och paraffin. Till kunder som dåvarande Tempo (Hemköp) & Konsumbutikerna, landsting, exklusiva butiker, restauranger m.m. Ingrid Wallin stod för driften av fabriksbutiken och personalfrågor.

Efter en tids funderande beslöt företaget i början av 1990 att ta fram ett komplett sortiment av stearinljus till kyrkan. Det föll sig naturligt då det redan fanns en del av sortimentet. I och med detta bröt företaget det monopol som då fanns på marknaden. Vid denna tid började sonen Dan Wallin att involvera sig i företaget för att i senare skede även sköta driften av det.

1993 blev företaget Kunglig Hovleverantör och var vid denna tid även starkare kundmässigt, och med större marknadsandelar hade nu företaget blivit en ljustillverkare/leverantör att räkna med.

1998 bestämde sig även dottern Cecilia Wallin för att satsa på företaget och 2003 bytte Skånska stearinljusfabriken ägare till Dan Wallin VD och Cecilia Wallin Vice VD.

2024 förvärvade Liljeholmens Stearinfabriks AB Skånska Stearinljusfabriken för att ytterligare stärka sin marknadsposition. Produktionen och försäljningen fortsätter som tidigare i Ängelholm.

Ett utdrag ur "Ljusets historia"

Det levande ljuset har brukats sedan människan lärde sig hantera elden. Förutom mat, värme och trygghet, gav eldhärden oss det dagliga ljuset under vinterhalvåret. Med tiden förstärktes ljusskenet med bloss och stickor som kunde bäras med, då olika sysslor skulle utföras. Stearinljus kom mycket sent i belysningshistorien och har knappast haft någon betydelse som belysning. De ljus som vi framför allt talade om var därför talgljus och vaxljus.

Talgljus & vaxljus

På 1200-1400 talet började ljus att tillverkas i Europa. De första stöpta ljusen bestod av talg och i vissa fall bivax. De hade låg smältpunkt och kroknade lätt, viket gjorde att ljus inte sattes i stakarna förrän de skulle tändas. Vekarna var för det mesta tillverkade av dubbeltvinnat lin eller bomullsgarn. Nackdelen med talgljusen var att veken inte förbrändes i samma takt som ljuset i övrigt. Veken måste därmed snoppas, vaxljusen däremot , doftade gott och behövde inte snoppas lika ofta, utan brann utan att rinna eller krokna. I takkronor, som endast rika människor ägde, användes vaxljus. Dropp på eleganta klänningar var inte att tänka på.

I början av 1800-talet uppfanns stearinet i Frankrike. Upptäckten ledde till att ljusets egenskaper snabbt förbättrades. Stearinljus kunde göras mer fasta och hårdare. De fick också vackrare färg, längre brinntid och lysegenskaper. Man började också använda en flätad platt veke av bomull som var impregnerad. Veken förbrändes då i samma takt som stearinet, därmed osade ljusen mycket mindre.

Ljus var fram till slutet av 1800-talet besvärligt att tillverka och dyrt att köpa. De flesta normalhushåll på landsbygden hade bara tillgång till ett 10tal ljus som skulle räcka hela året. Stearinljus och ljus med tillsatt bivax ansågs som lyxprodukter och användes oftast till stora högtider såsom bröllop, jul etc. Ljusen var även vid dessa högtider tjockare än vid normalt bruk.

Julen kallades ofta för "ljusets fest" eftersom man trodde att ljusen hade en speciell kraft.

Julbordsljusen tyddes ofta skrockfullt på olika sätt tex:

• Var lågan svag kunde man vänta sig flera olyckor under året.
• Om man räknade pengar i ljusets sken , skulle antalet mynt förökas betydligt.
• Grenljus var vanligt på julbordet. Varje gren representerade en familjemedlem
• Trearmade grenljus stod för tro - hopp -kärlek el. gud - fader - heliga andens namn

Till jul stöptes ljus även till kyrkan som skatt och offergåva liksom en form av lön till prästen, klockaren och kyrkvaktaren. De mer förmögna gårdarna skänkte också ljus till de fattiga som själva inte hade tillräckligt med tillång till talg för ljusstöpning. Talg användes också bl.a som flott vid matlagning och till sårsalva.